Bells pares

Många gånger har jag känt att jag inte kan skriva vad jag vill på bloggen. Det var lite därför jag slutade. Men nu ger jag blanka tusan i allt, jag vill vara fri och kunna uttrycka mig fritt om diverse saker. Så nu släpper jag taget.

I somras hamnade jag på sjukhus. Jag hatar sjukhus. Trodde att det skulle vara helt ok att ligga på sjukhus om man verkligen va sjuk, men det var det inte! Jag hade sett suddigt på ena ögat några dagar och trodde att "jaha nu är det dags för glasögon", men på fredagen började min mun bete sig konstigt. Jag smackade till när jag drack kaffe på morgonen, jag kunde inte riktigt gapa när vi skulle äta hamburgare till lunch i skolan - jag fick liksom inte riktigt in hamburgaren i munnen eftersom läppen inte riktigt hängde med.

När jag hämtade Joel från jobbet tittade jag mig i spegeln i bilen och såg att den vänstra ansiktshalvan inte hängde med när jag log, munnen var nästan helt "förlamad" och ögat likaså. Om jag tog i och försökte blunda, stängdes bara ena ögat. Jag fick panik! Ringde sjukvårdsupplysningen och min vårdcentral - fick rådet att åka in till akuten! Vi åkte till varberg. Efter flera undersökningar av olika läkare/sjuksköterskor? var jag ganska nervös, trött, hungrig, rädd. Jag hade hunnit börja fantisera om massa hemskheter. Då kom det in en läkare och mumlade något om perifer facialispares och central pares (eller liknande). Jag kände igen pares och la ihop ett plus ett och tänkte att: C för central och P för pares= CP. Jaha, nu har jag gått och fått en cp-skada! Så jävla typiskt att just jag skulle gå och bli cp. Jag blev knappt förvånad, jo lite eftersom jag inte riktigt förstod hur det hela hade gått till, hur hade jag plötsligt kunnat få en cp-skada?

Här kniper jag ihop ögonen allt jag har :) Men bara det ena ögat kniper, det andra hänger inte riktigt med!?!

Läkaren försvann ut ur rummet utan att förklara orden eller nånting. Då sa Joel som var lite mer klar i skallen att Facialespares är ansiktsförlamning. Sen gick allt snabbt fast ändå tog allt en jävla tid. Jag hamnade så småningom på Strokeavdelningen på sjukhuset. Det var fredagkväll, jag hade missat min klipptid, inte ätit sen lunch och Sverige skulle spela en ödesmatch i fotbolls EM (?) och där satt jag, förlamad på vänster sida av ansiktet och fattade inte hur i hela friden jag hade kunnat hamna där? Jag kände mig så felplacerad, kände inte att jag var sjuk... men såg alla runtomkring mig (eller de få som klarade av att sitta uppe). Joel åkte hem och sov hemma. Den natten var så sjukt lång. När jag äntligen hade somnat kommer det två nattsköterskor in och väcker mig och ska ta mitt blodtryck och tempen typ? VAFAN! Migränen blev värre och värre och jag ville inte gärna trycka på larmknappen för att störa så jag väntade tills morgonpassets sköterskor hade börjat. Då fick jag mig en spruta som tog bort den värsta migrän jag haft (typ) på 10-15 min! MIRAKEL

Jag fick min frukost i "dagrummet" och försökte peta i mig något när flera runtomkring mig satt och blev matade. Jag har jobbat på äldreboende och matat, men nu var jag inte en av de som matade eller serverade frukost. Nu var jag på andra sidan. Om jag inte kände mig sjuk när jag åkte dit så kan jag erkänna att jag började känna mig sjuk. De som var lite friskare på avdelningen var bra många år äldre än mig (gamlingar), tittade på mig och viskade "va gör hon här" "hon är nog på besök" "hon e så ung" o.s.v. Sen kom Joel med mina grejer å berättade att jag antagligen skulle behandlas med kortison och allt om vad facialespares är. Tur han gjorde det för ingen annan gjorde det. Men han hade rätt. Efter att ha rullat in mig på bår, förbi alla nyfikna gamlingar - stuckit mig i ryggen i ca 40 min innan de gav upp (och Joel va grön i ansiktet), rullat ut mig på bår (helt jävla rödgråten och förstörd), förbi alla nyfikna gamlingar fick jag åka hem på permis!

Sen åt jag kortison i någon vecka eller två, å då vart jag bra igen.
Konstig upplevelse.
Känns faktiskt mer som en dröm. MARDRÖM?!