BodyMassIndex

Idag var jag hos min coach. Känns som att jag har kommit ganska långt i mitt tänk om hur jag ska göra för att klara av att gå ner i vikt. Å det konstigaste av allt är att det inte känns som att jag offrar något - just nu ser jag bara vinster med mitt nya tankesätt. Mitt mål har ändrats från att helt ha fokuserat på att "gå ner i vikt" till att "må bra" (som innefattar att jag tränar och att jag har kontroll över maten såklart). Men att viktminskningen mer blir en positiv biverkning av att jag mår bra. Vi pratade också om hur jag ska ta det de veckor som jag kanske inte gått ner i vikt. Jag vill ju inte bli besviken. Ska jag ens väga mig? Eller ska jag strunta i vågen ett tag å mäta mig istället? Samtidigt vet jag ju att det sporrar mig när jag har gått ner i vikt. Svåra frågor.

Min coach frågade varför det var så viktigt med just siffrorna på vågen. Och efter en stunds funderande och några ytterligare frågor insåg jag att just siffrorna på vågen spelar jättestor roll för mig för att läkare och skolsyster m.fl. alltid pratat om BMI. Ändå sen jag var liten och gick på längd och viktkontroll hos skolsyster har jag varit medveten om att jag inte är normal. Min viktkurva har alltid legat över normal=onormal. Sen när jag var i tonåren och gick till ungdomsmottagningen undrade de om jag inte "mådde dåligt över hur jag såg ut". Jag hade jättemycket försvarsmekanismer då och sa såklart "nej" fast jag gjorde det. Men bara sättet att säga så till mig innebär ju att säga "du borde må dåligt för du är jättetjock"! De tyckte att jag borde må dåligt så de propsade på mig info om nån ätstörningsgrupp (?) där de tyckte att jag skulle gå!!!??? "Det är verkligen inte bra för hälsan att se ut som du gör" Och som min coach sa så var det tur att jag inte fick någon ätstörning. (Jag har starkt psyke!) Fast jag vet att jag önskade och försökte få det, för det skulle vara mer accepterat än att vara tjock. Men jag kunde inte. Och det är jag ju glad över idag såklart.

Sen dess har jag alltid vetat att även om jag accepterar hur jag ser ut, att jag kanske aldrig kommer bli "smal" så accepteras jag inte av "vårdfolk". Det har inte heller varit okej att ifrågasätta vad en läkare, en auktoritär säger. Han sa att jag väger för mycket alltså måste jag förändra mig för att bli accepterad.

Jag vet att de menar väl och att de bara pekar på hälsoaspekten. Jag är mycket medveten om den! Men jag lägger också mer i att må bra än bara att vara normalviktig.

(Jag har faktiskt varit hos en läkare som påpekade det på ett okej sätt. Även om det är jobbigt att behöva höra "du är överviktig" när man är hos en läkare för att man har halsfluss så var han lite smidigare än de jag mött tidigare. Han frågade om jag försökt att gå ner i vikt, och sa att om jag ville ha stöd eller bara prata om det kunde jag komma till honom. Han sa också att det inte är lätt att gå ner i vikt själv. Så det finns bättre och sämre sätt att säga det på om de nu måste säga det.)

Så i hela mitt liv har jag kämpat för att komma inom ramen "normalt BMI". Suttit och räknat ut vad jag max får väga för att ändå vara innanför ramen av normal, och inte överviktig enligt läkare. För vems skull?

Jag mår bra nu och jag gör vad jag kan för att gå ner i vikt och ändå fortsätta må bra!

Nu ger jag blanka tusan i BMI och viktkurvor!