funderingar på morgonkvisten

Joel är tillbaka. Jag har börjat jobba. Joel har börjat jobba. Annars är det som vanligt :P

Idag har jag en ledig dag och det är skönt. Jobbet går bra men det är lite jobbigare än jag tänkt eftersom man aldrig är två som arbetar samtidigt på sommaren, och då blir det ganska mycket ansvar man har. När man är ensam. Så mina första arbetsdagar har innehållt migrän och många komihåg-listor. Nu börjar jag komma in i det. Så det blir nog bättre. Idag ska jag försöka att inte oroa mig för morgondagen - då jag ska jobba igen...

Jag gick upp klockan 7 idag, kunde inte somna om efter att Joel åkt till jobbet. Låg och tänkte på farfars sjöbod i glassvik. Att vi inte varit där. Vi borde åka dit. Vi borde klippa gräset utanför. Hur ser det ut nu? Vad tänker alla som är där nere vid stugan om oss som inte tar hand om det näst käraste farfar hade??? (käraste=farmor, och henne har vi prioriterat. Vi hälsar på, handlar åt, handlar med, hjälper till med lägenheten, trädgård och skjutsar. Inte för att man måste utan för att man vill. Det är svårt att ta över en annan människas sysslor. Farfars arv. "Ta hand om mamma" sa han till min pappa. Jag gör mitt bästa, vi alla gör vårt bästa men ibland känns det som att man inte räcker till)
Samtidigt som jag vill åka dit nu på en gång önskar jag så att någon annan kunde åka dit först. Jag vill inte åka dit. Jag vill åka dit. Det är så jävla jobbigt att åka dit, men samtidigt är det så jävla jobbig att inte åka dit. Å ju längre jag drar ut på det desto jobbigare blir det. Jag vet att det iaf skulle kännas bättre om jag bara åkte dit och slog ner gräset runt stugan, så jag får väl göra det.

Jag har också upptäckt hur svårt det är att "vara nyttig" och hälsosam när rutinerna försvinner. Jag har inte tränat på friskis och svettis på en månad (eller något) - och jag som trodde jag skulle träna hela sommaren!?. Ännu svårare blir det när man blir bjuden på mat, å godisskålar ställs fram mitt framför näsan på en. Men jag har bestämt mig att kämpa för att inte gå upp. Dvs att jag nöjer mig med att stå still den här sommaren - allt är bra så länge jag inte går upp i vikt. Den här åren har jag gått ner 15kg och de kommer aldrig komma tillbaka.Jag är nöjd med det beslutet även om jag hellre velat fortsätta att gå ner i vikt. Men jag måste ha ett realistiskt mål. Det tror jag håller i längden. Det är inte hur fort man kan gå ner i vikt som räknas utan hur bra man mår när man gör det.

Nu har jag iaf cyklat till jobbet och det var en aldeles lagom cykeltur på 25-30minuter. Det blir min träning i sommar.

Nu hoppas jag att molnen skingrar sig, jag ska ju till stranden idag...