loveletter

å så när jag gick här i min ensamhet, hängde upp tvätten, störde mig på skånskan och kände mig allmänt nere så dök det upp ett kärleksbrev! Joel har på något sätt gjort så att han kommer åt sin dator fast han är uppe i stockholm, jag måste bara se till att den är på och logga in så kan han nå alla sina filer m.m. Det är riktigt läskigt att se musen röra sig och program öppnas "av sig själv". Så där, på skärmen fanns ett kärleksbrev till mig! Snart ses vi igen!
(Har faktiskt lite svårt att somna ensam, fast det går ganska bra. Igår när jag inte kunde sova låg jag och funderade på vilket som är naturligast och vad som egentligen är läskigast att sova själv eller att sova med någon annan/andra? Egentligen borde det vara läskigare att sova med någon annan eftersom man aldrig kan lita på om den får ett psykbryt av något slag. Fast samtidigt så kan jag ju också få det och hejvillt börja försöka mörda mig själv. Det är ju klart om det är någon utifrån som kommer in i lägenheten så är det ju tryggare att inte vara själv, men hur ofta händer det? Och om det hände vad skulle det hjälpa att vara två? Det beror väl på situationen... Men vad är naturligt för människor? Barn vill ofta sova hos sina föräldrar, iaf bli "nattade" av dem. Och jag vet hur många gånger jag smög in till mamma och pappa för att få krypa upp och sova i mitten. Varför ligga ensam och vara rädd när man kan få sova i mitten och vara trygg? Dessutom får ju föräldrarna sova ihop (om man nu inte har ensamstående förälder/föräldrar. Varför heter det ensamstående? Varför inte ensamsovande förälder? Nej va hemskt det låter.) Sen blir man för "stor" för att sova med mamma/pappa och då under en kortare period under ens liv sover man ensam i sitt rum... tills man kommer upp i tonåren och gör vad som helst för att få lite nattligt sällskap - men inte av mamma eller pappa!...)Jag vet inte riktit vad jag kom fram till för sen somnade jag...