beslutsångest?!

Idag var jag på intervjun för ett lärarvik på en skola. Jag hade sån ångest innan dels för att det är jobbigt att gå på intervju men också för att jag egentligen inte vet om jag vill byta jobb (som jag skrev i tidigare inlägg). När jag kommer till intervjun säger rektorn att "Malin, din bästa kompis" har ju precis varit här... Vi körde med raka kort direkt. Det kändes bra och bäst på det viset.

Intervjun gick bra. Kände mig avslappnad och det var lätt att prata med rektorn. Sen säger hon att det är mellan mig och Malin valet står, att vi båda gjort ett bra intryck och att det inte blir något lätt val för henne.

Sen blev Malin erbjuden tjänsten eftersom hon har mer erfarenhet än vad jag har, hon blev klar ett år innan mig eller något och ligger därför lite före. Men så sa rektorn att om Malin tackar nej så kommer hon att erbjuda mig tjänsten, och att jag inte ska känna mig sämre för att jag blev andrahands-valet :P

Malin har även blivit erbjuden ett annat lärarvik och måste nu välja vilket jobb hon skall ta. Hennes val påverkar min framtid. Och jag vet fortfarande inte vad jag vill. Jag behöver ju inte ha beslutsångest ännu eftersom beslutet inte ligger hos mig nu. Men OM Malin väljer den andra tjänsten - då kommer jag att ställas inför ett svårt val. Och jag som har problem med att bestämma mig för vad jag ska äta till kvällsmat...

Men idag blir det iaf ceasarsallad och ett glas vin. Hjärnan jobbar på högvarv, jag är glad men samtidigt inte. Konstig sits.

kokocrazy

Jaha idag kom ett samtal som jag inte väntat mig. En rektor som ville att jag skulle komma på intervju på en lärartjänst. Förvånande på ett sätt, jag hade inte direkt trott att det skulle finnas någon tjänst över "på riktigt". Sen kom nervositet, ångest och stressen. Jaha nu får man göra sig redo för en intervju - SÅ KUL ÄNDÅ! Att få chansen iaf! De drar vinstlotten om de sedan väljer mig.

På ett sätt känner jag mig såå rädd och jag vill helst vara kvar där jag jobbar nu eftersom jag är så bekväm av mig. Det är såå skönt att känna till allt nu, å jag trivs så jävla bra med mina arbetskamrater. Men jag trivs sämre med arbetsuppgifterna och det är ju lärare jag vill vara så jag borde verkligen utmana mig själv och gå vidare om jag får chansen. Nu är jag inte där ännu, så jag behöver ju inte få beslutsångest ännu. Dessutom fick jag nyss reda på att en av mina bästa vänner ska på intervju för samma jobb. Känns konstigt. Konkurrenter. Fan va jobbigt allt blev...

Bells pares

Många gånger har jag känt att jag inte kan skriva vad jag vill på bloggen. Det var lite därför jag slutade. Men nu ger jag blanka tusan i allt, jag vill vara fri och kunna uttrycka mig fritt om diverse saker. Så nu släpper jag taget.

I somras hamnade jag på sjukhus. Jag hatar sjukhus. Trodde att det skulle vara helt ok att ligga på sjukhus om man verkligen va sjuk, men det var det inte! Jag hade sett suddigt på ena ögat några dagar och trodde att "jaha nu är det dags för glasögon", men på fredagen började min mun bete sig konstigt. Jag smackade till när jag drack kaffe på morgonen, jag kunde inte riktigt gapa när vi skulle äta hamburgare till lunch i skolan - jag fick liksom inte riktigt in hamburgaren i munnen eftersom läppen inte riktigt hängde med.

När jag hämtade Joel från jobbet tittade jag mig i spegeln i bilen och såg att den vänstra ansiktshalvan inte hängde med när jag log, munnen var nästan helt "förlamad" och ögat likaså. Om jag tog i och försökte blunda, stängdes bara ena ögat. Jag fick panik! Ringde sjukvårdsupplysningen och min vårdcentral - fick rådet att åka in till akuten! Vi åkte till varberg. Efter flera undersökningar av olika läkare/sjuksköterskor? var jag ganska nervös, trött, hungrig, rädd. Jag hade hunnit börja fantisera om massa hemskheter. Då kom det in en läkare och mumlade något om perifer facialispares och central pares (eller liknande). Jag kände igen pares och la ihop ett plus ett och tänkte att: C för central och P för pares= CP. Jaha, nu har jag gått och fått en cp-skada! Så jävla typiskt att just jag skulle gå och bli cp. Jag blev knappt förvånad, jo lite eftersom jag inte riktigt förstod hur det hela hade gått till, hur hade jag plötsligt kunnat få en cp-skada?

Här kniper jag ihop ögonen allt jag har :) Men bara det ena ögat kniper, det andra hänger inte riktigt med!?!

Läkaren försvann ut ur rummet utan att förklara orden eller nånting. Då sa Joel som var lite mer klar i skallen att Facialespares är ansiktsförlamning. Sen gick allt snabbt fast ändå tog allt en jävla tid. Jag hamnade så småningom på Strokeavdelningen på sjukhuset. Det var fredagkväll, jag hade missat min klipptid, inte ätit sen lunch och Sverige skulle spela en ödesmatch i fotbolls EM (?) och där satt jag, förlamad på vänster sida av ansiktet och fattade inte hur i hela friden jag hade kunnat hamna där? Jag kände mig så felplacerad, kände inte att jag var sjuk... men såg alla runtomkring mig (eller de få som klarade av att sitta uppe). Joel åkte hem och sov hemma. Den natten var så sjukt lång. När jag äntligen hade somnat kommer det två nattsköterskor in och väcker mig och ska ta mitt blodtryck och tempen typ? VAFAN! Migränen blev värre och värre och jag ville inte gärna trycka på larmknappen för att störa så jag väntade tills morgonpassets sköterskor hade börjat. Då fick jag mig en spruta som tog bort den värsta migrän jag haft (typ) på 10-15 min! MIRAKEL

Jag fick min frukost i "dagrummet" och försökte peta i mig något när flera runtomkring mig satt och blev matade. Jag har jobbat på äldreboende och matat, men nu var jag inte en av de som matade eller serverade frukost. Nu var jag på andra sidan. Om jag inte kände mig sjuk när jag åkte dit så kan jag erkänna att jag började känna mig sjuk. De som var lite friskare på avdelningen var bra många år äldre än mig (gamlingar), tittade på mig och viskade "va gör hon här" "hon är nog på besök" "hon e så ung" o.s.v. Sen kom Joel med mina grejer å berättade att jag antagligen skulle behandlas med kortison och allt om vad facialespares är. Tur han gjorde det för ingen annan gjorde det. Men han hade rätt. Efter att ha rullat in mig på bår, förbi alla nyfikna gamlingar - stuckit mig i ryggen i ca 40 min innan de gav upp (och Joel va grön i ansiktet), rullat ut mig på bår (helt jävla rödgråten och förstörd), förbi alla nyfikna gamlingar fick jag åka hem på permis!

Sen åt jag kortison i någon vecka eller två, å då vart jag bra igen.
Konstig upplevelse.
Känns faktiskt mer som en dröm. MARDRÖM?!

Jag vill jobba med människor

Jag är iaf säker på en sak och det är att jag vill jobba med människor!!! På ett eller annat sätt! Då får man så mycket tillbaka! Jag vet att det ofta är dålig lön, och att man får ge så mycket av sig själv - man får igen det i erfarenheter. Man blir rik på ett annat sätt!

BULLSHIT!

Nej men helt ärligt funderar jag ibland på vad jag vill bli när jag blir stor och jag känner mer och mer att jag INTE vill jobba med människor. Jag vill jobba med saker. Döda ting som man slipper tänka på när man kommer hem från jobbet. När man jobbar med människor får man massa tillbaka - ja det får man, men inte hälften så mycket som man ger. Man ger och man ger och man ger. Är så jävla trött när jag kommer hem, inget finns kvar.

Visst jag skulle säkert bli uttråkad av att jobba med saker.

Jag har gråtit på alla jobb jag har haft, alla jobb utom ett. Jag grät när jag jobbade på jackavdelningen på gekås. Jag var såå trött när jag åkte hem därifrån, trött i skallen efter alla kunders tjat och trött i fötterna efter allt spring. Och all stress. Nu är softshelljackorna slut, måste fylla på NUUUU, annars...??? Jag grät i bilen på väg hem.

Jag grät när jag jobbade på äldreboende. Jag kände mig otillräcklig. Om jag känt mig stressad på gekås var det inget mot vad jag kände mig på äldreboendet jag jobbade på i göteborg. Där hade vi ansvar för människor. Ibland grät jag för att jag inte räckte till. Speciellt när en tanta blev galen. Men det är en annan historia. Egentligen trivdes jag ganska bra med att jobba med gamla...

Sen jobbade jag på en gruppbostad och där kan jag mig inte minnas att jag gråtit.

På mitt nuvarande jobb har jag också gråtit. Framför chefen dessutom, PINSAMT!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

_______________________________________________
Nu till nått helt annat:

Innan när jag gjorde kycklingklubbor i ugnen sa Joel att det luktade bränt trä. "Det är nog curryn som luktar" sa jag. Men när han tog ut kycklingen ur ugnen upptäckte vi att det suttit fast ett magnetiskt grytunderlägg i kork under långpannan!!!
Det var svart och smulades sönder över hela köksgolvet.

Å nu säger Joel att han har ont i magen och att det smakar kork i munnen!?
Men hallå, det är väl inte farligt att äta kyckling som tillagats i en ugn där man även råkat tillaga ett underlägg - eller??? rökskadad kyckling? Får la googla, men jag tycker att det var kul att han sa att det "smakar kork" i munnen!?

Är gräset grönare på andra sidan?

Har ångest över att de lediga tjänsterna i kommunen kommit ut igår och jag borde väl söka massa lärartjänster. Jag får förlängt på den skolan där jag jobbar nu om jag vill. Och det är klart att jag vill det. Eller. Trivs ju så bra med mina kollegor och känner att jag faktiskt trivs med mitt jobb på fritids också. Men jag är ju utbildad till lärare och känner ju såklart mig sugen på att prova nya utmaningar... Jag har inte gått 3,5 år på högskolan för att vara rastvärd!?!

Vill inte skriva personliga brev, vill inte gå på intervjuer, vill inte börja jobba på ett nytt jobb, ny skola med nya barn och nya kollegor. Men jag vill jobba som lärare, jag vill ha lektioner, ansvar och studiedagar. Men samtidigt är jag lite rädd för om jag klarar det, om jag orkar och undrar hur stressigt det egentligen är?! Jag kanske har värsta "glidarjobbet" nu och borde vara glad för det?

Någon som har en spåkula? Ett råd? Ett jävligt bra personligt brev eller ett jobberbjudande?

jag saknar dig, jag saknar dig!

...hette en bok som jag läste när jag var liten. Den handlade om två tvilling-systrar, varav den ena dör, den var hemsk och jag vet att jag grät och grät när jag läste den.

Det som är hemskt när någon dör är att man aldrig mer får träffa den personen. ALDRIG MER, inte på några villkor, oavsett hur mycket man vill, hur rik man är, hur "god" man är... INGET kan göra så att man kan träffa den personen igen. Man kan sakna och sakna och sakna - det spelar ingen roll.

Nu är det snart ett år sen min farmor dog och jag saknar henne. Jag saknar henne nått så otroligt jävla mycket och jag vågar inte säga det till någon. Jag saknar att alltid vara välkommen hos henne. Att plinga på dörren, höra hennes stapplande steg mot dörren samtidigt som hon ropade "jag kommer, jag kommer" för att man inte skulle hinna gå innan hon kom fram till dörren. Jag saknar att höra henne säga "nej men är det du som kommer, å va roligt!" Jag saknar överhuvudtaget att alltid vara välkommen nånstans. Överallt annars är människor upptagna och stressade, inte kan man bara komma sådär, utan att ha bokat tid och vara välkommen... Jag saknar att bara sitta och prata med henne i flera timmar om allt mellan himmel och jord. Saknaden liksom bara kommer över mig ibland, jag vet inte varför men den kommer liksom då och då och oftare nu tycker jag.

Det var bara så jävla längesen jag träffade henne nu.

Nu har jag lyft lite på locket och lättat. dags att stänga det igen.

solidaritet

Inatt drömde jag att jag jobbade, men jag låg helt efter och hade inte koll på någonting. En man som hette Leo sprang ute och visade sin kateter(?) och jag skrek åt honom att gå in och klä på sig, att polisen kommer om man springer naken ute! Det var påsk.

Hälsade på farmor idag. Hon är ledsen och rädd. Hon undrar hur han som stal pengarna kan ljuga och säga att han inte ens var inne i lägenheten. "Han var så hjälpsam och trevlig". Sen tänker hon på farfar, idag sa hon "varför lämnade han mig?". Det finns inget jag kan göra och inget jag kan säga som hjälper. Hon är otrygg i sitt eget hem. Men jag vet att det hjälper att jag är där och jag vet att hon stark.

Har inte fått gjort så mycket som jag önskade idag, men iaf det viktigaste. Ett litteraturseminarium imorgon och sedan fortsätta arbeta med temat antar jag. Vi ska göra ett tema med sex och samlevnad, med lektionsplaneringar, teori, kopplat till kurslitteratur och examensarbete. Det är superkul men svårt.

Skrev en lektionsplanering för en lektion om diktskrivning innan och kom att tänka på en gammal dikt som jag gillade när jag gick i högstadiet. Jag läste "bränt barn" och skrev ett arbete om stig dagerman på svenskan, haha. Här är dikten:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.