...hette en bok som jag läste när jag var liten. Den handlade om två tvilling-systrar, varav den ena dör, den var hemsk och jag vet att jag grät och grät när jag läste den.
Det som är hemskt när någon dör är att man aldrig mer får träffa den personen. ALDRIG MER, inte på några villkor, oavsett hur mycket man vill, hur rik man är, hur "god" man är... INGET kan göra så att man kan träffa den personen igen. Man kan sakna och sakna och sakna - det spelar ingen roll.
Nu är det snart ett år sen min farmor dog och jag saknar henne. Jag saknar henne nått så otroligt jävla mycket och jag vågar inte säga det till någon. Jag saknar att alltid vara välkommen hos henne. Att plinga på dörren, höra hennes stapplande steg mot dörren samtidigt som hon ropade "jag kommer, jag kommer" för att man inte skulle hinna gå innan hon kom fram till dörren. Jag saknar att höra henne säga "nej men är det du som kommer, å va roligt!" Jag saknar överhuvudtaget att alltid vara välkommen nånstans. Överallt annars är människor upptagna och stressade, inte kan man bara komma sådär, utan att ha bokat tid och vara välkommen... Jag saknar att bara sitta och prata med henne i flera timmar om allt mellan himmel och jord. Saknaden liksom bara kommer över mig ibland, jag vet inte varför men den kommer liksom då och då och oftare nu tycker jag.
Det var bara så jävla längesen jag träffade henne nu.
Nu har jag lyft lite på locket och lättat. dags att stänga det igen.
